sandraandthecity

Hallå allesamman!

Ville bara säga att 'this blog is dead!'
Tack för visat intresse (:

Örnen flyger vidare på nya äventyr,
vi ses kanske i höst !

Måste än en gång be om ursäkt för att det dröjer så länge mellan inläggen, men internet funkar som bäst efter midnatt fram till klockan åtta på morgonen ungefär, när ingen annan blockerar bredbandet.
Här kommer lite bilder från de senaste veckorna i alla fall , enjoy !

Party hos Julia, 30 januari




Nandi fyllde 18, så vi gick till Ministry of Sound ! En del klagade på att det var för mycket folk , tråkig musik etc., - och visst det var knökat, musiken var dunk-dunk-dunk, men om  man bor i London MÅSTE man nästan ha varit där !!

5 februari


På söndagen samma helg åkte Nandi och jag till Greenwich (bara 2 stopp med DLR från hennes lägenhet), och poserade vid 0-meridianen

Man börjar undra vart världen är på väg när...

 - man kollar ut genom fönstret, ser att termometern visar -10 C och tänker "Jamen det var ju inte så farligt kallt !"


- man inser att ens kära, varma Vagabond-stövlar gick sönder förra året, men är för lat/snål för att köpa nya och klämmer ner fötterna i tre tjocka strumpor och knölar ner dem i sin mammas (en storlek för små) Ecco-kängor


- man försöker åka buss men får reda på att a) busskort heter inte längre busskort utan resekassa, och trots att man av misstag laddat in 180kr i ovan nämnda resekassa får man ändå inte beltala utan snällt nöja sig med att bli gjord till åtlöje av för att man inte hållt sig up to date med Östgötatrafikens storsatsning (hrm)

- folk, trots -18 C klär sig i mjukisbyxor och gympaskor, men inte nöjer sig med blåfrusna tår utan känner ett starkt behov av att stirra på folk som klätt sig i långkalsonger, jeans, tre tröjor, skidvantar och skidjacka och mössa samt sin mors Ecco-kängor

- man har ont i rumpan, men inte p.g.a. träningsvärk utan för att man suttit på sin röv så länge att den domnat i protest

- 10 cm snö i England kallas för "The Big Freeze" och gör allt resande omöjligt

- man sitter och tönt-bloggar fastän man borde städa sitt rum innan man åker tillbaka till London  (passa på att njuta av en riktigt ren omgivning medan man har chansen...)

Denna vecka i skolan har vi haft gruppabeten, där vi har skrivit handlingen till en film, från scratch. Först skapade vi två karaktärer genom att var och en svara på frågor om karaktärerna (ålder? namn? bor? jobb? hemligt jobb? hobby? konstig hobby? starkt barndomsminne? etc.), sedan hitta de viktigaste hemligheterna och sedan koppla ihop karaktärerna och skapa några nya, små karaktärer. Svårt, men skitkul!!

Igår så presenterade alla grupper sina filmförslag som om de andra i klassen och Andreas (läraren) var potentiella investerare.

"Gradpa says..." - Blood is thicker than ink.

What Grandpa says, Luca does - until writers block takes over and he turns to the drug induced musings of his friend Susie. But the drug trigger more than just his imagination...

Luca......................................Emile Hirsh
Grandpa................................Anthony Hopkins
Girlfriend Cheryl.....................Rachel McAdams
Childhood friend Susie..............Amy Smart


Luca är en 18-årig student i Venedig. Han bor i ett stort hus med sin Grandpa (farfar), som är hans stora hjälte han lyder blint. Grandpa var en hyllad pilot under andra världskriget, men hans rykte förstördes efter att han anklagades för det ännu ouppklarade mordet på hela Lucas familj. Luca uppfostrades av Grandpa, från det att han var fem år och skriver nu en biografi om Grandpa för att rentvå dennes namn.
Cheryl är Lucas flickvän som studerar litteratur och jobbar i en bokaffär, hon läser hans utkast till boken, men Grandpa verkar lite för bra för att vara sann och hon börjar ifrågasätta hans hjältestatus.
Luca blir upprörd och går till sin prostituerade barndomsvän Susie som leder honom in i en destruktiv livsstil med drogmissbruk. Nästa gång Luca går för att träffa Cheryl är hon död. Han tror sig se mördaren och blir mer och mer paranoid. Drogerna sätter igång en serie flashbacks från hans förflutna.
Han går till polisen med sina misstankar, bara för att få reda på att mördaren troligen var någon Cheryl kände, eftersom dörren var låst. Han misstänker att det kan vara mördaren som dödade hans familj som är tillbaka. Han pratar med Grandpa som uppmuntrar honom till att slutföra boken, men det visar sig att Luca inte vet hela historien.
När han går för att söka tröst hos Susie förstår hon att något inte står rätt till, och konfronterar Luca och frågar varför han pratar med sin Grandpa. 
Grandpa tar över och dödar Susie, samtidigt som Luca får en flashback och inser att det var han som mördade Cheryl. Han minns plötsligt när han var fem år gammal, dagen när familjen mördades och han lekte hemma hos Susie. Han minns hur han såg Grandpa begå mordet.
Luca ser sin Grandpa i spegeln och riktar en pistol mot honom. Sekunden innan skottet avlossas får Luca en sista flashback där han inser att Grandpa dog på sjukhuset för ett år sedan...

Ida var hemma över helgen och passade på att komma förbi :)

Vi gick runt udden, och det var så fantastiskt vackert! Solen sken, vindkraftverken snurrade, vattnet blänkte rent och vågor krusade lätt, vindsurfare i rad och lite gult mitt ibland det gröna i lövverket...
Sådant där som man bara riktigt lägger märke till när man vet att man snart inte kommer att se det på ett tag.
När vi kom hem igen, efter att ha pratat om framtiden och livet och allt däremellan så åt vi fruktsallad (regression, anyone?) och drack te.

Sedan upptäckte vi några intressanta funktioner på min dator; nämligen att man kan ta roliga kort med webcamen som detta:


Vi kollade på Rom-filmen och blev lite nostalgiska...
Och nu är hon på väg tillbaka till Jönköping och snart ska vi båda se på Notting Hill på 3:an.

Ja, nu börjar det närma sig!
Imorse fick jag mejl från rektorn på EF London - skolan där hon hälsade mig välkommen och hoppades att jag var redo inför ett oförglömligt år. I mejlet fanns också en länk till en video på EF-sidan som handlade om hur fantastiskt det kommer bli. Var man inte pepp innan blev man det då!!

Nytt pass är fixat, pund är växlade, försäkring fixad, flygbiljett bokad sedan länge, dator inhandlad, håret färgat... men väskan är fortfarande opackad. Imorgon ska jag packa dagen lång.
Det är inte så lätt som man kanske tror att packa inför ett år (även om jag kommer hem igen till jul)... Hur mycket kläder behöver jag egentligen? Hur många par skor? Men framförallt; HUR många lexikon behövs??
Jag har gått in i min lilla pack-bubbla där jag levt de senaste dagarna. I mitt huvud packar jag och packar om igen tills jag är helt snurrig. Men jag har faktiskt börjat mitt nya organiserade liv med att göra en sjukt detaljerad lista på allt jag behöver, indelat i kategorier (jag vet att du är stolt nu Ronja ^^), men det är ändå inte lätt!




Jag ska inte tråka ut dig med att berätta allt som finns i min necessär, däremot ska jag berätta en annan liten rolig historia, jag tror det kallas anekdot. :)

Att packa överhuvudtaget har jag alltid haft svårt för och alltid tagit med mig för mycket, av allt. Jag minns en sommar när vi (jag och familjen that is) åkte till en stuga i Danmark i en vecka, kanske var det 1998 eller 1999. Jag hittade foton från den resan när jag gjorde min berömda Städa, rensa, röj!  och på bilden av rummet jag delade med min bror hade jag inte bara en, utan hela FEM olika deodoranter/body spray. Inte för att jag luktade särskilt illa, utan för att jag helt enkelt inte kunde bestämma mig för vilken som skulle med. Hm, kanske bottnar allt i min tidigare bekända obeslutsamhet?!

Nej, nu var det ju inte det jag egentligen skulle berätta, men när jag nu kommit in på sidospår kan jag lika gärna dela med mig av den värsta packningen jag gjort - jag gjorde den nämligen inte alls... Det var förra sommaren, innan tågluffen som jag helt enkelt inte kunde betämma mig för hur många shorts som egentligen behövdes - och behövde jag verkligen två klänningar ?? Så min kära mor packade allt jag till slut lyckats välja ut men följden att jag inte visst var någonting låg. Lustigt nog låg det jag sökte ALLTID i botten...

Nej, när det gäller att packa så har jag alltid som mål att packa LÄTT. (Det var detta jag skulle komma till, du kan andas ut nu) Det är svårt, och svårare blir det om man ska åka till Schweiz och åka skidor för första gången i sitt liv, tillsammans med tre (sedan många år skidåkande) vänner. Att det skulle bli tungt var inget att göra åt - att tåget var försenat och vi fick springa till anslutande tåg på tågstationen i Zürich för att överhuvudtaget ha någonstans att sova var heller inget just att göra åt. (Ni som var med drar redan på mungiporna nu)
Att mina bästa, relativt nya fina varma vinterstövlar hade gått sönder bara några dagar innan resan var heller inget jag kunde göra något åt - annat än att låna min kära mors något för små, men rätt snygga, kängor. Vad som däremot hade gått att göra något åt var att jag hade kunnat knyta skosnörena ordentligt. Men i brådskan av och på tåg var det ingen prioritering, något jag skulle komma att ångra.
Först snubblade jag springade till, återfick balansen, drog en suck av lättnad i kanon med mina två vänner som sprang bakom, bara för att i nästa sekund snubbla till igen och med handväska OCH tung resväska tappa balansen, glida och braka rätt in i ett enormt skåp så att det lät KABONK!! på hela stationen. Och naturligtvis var det lördagskväll så folk trodde väl att jag var rejält "rund under fötterna" (no pun intended...). Kanske var det tur, så att de inte fattade att det berodde på ren klantighet. Jag tror aldrig jag skrattat så mycket i hela mitt liv som då!

Hrm, hursomhelst har det gett mig en liten fobi för att resa med tung resväska.
Men denna gång blir jag upphämtad på flygplatsen och jag HOPPAS att de har en skylt där det står mitt namn!

Sitter här vid mitt skrivbord, framför MIN egen dator som kom igår :)
Igår hände allt på en gång. Efter att ha gått omkring som en rastlös iller i flera dagar hade jag plötsligt en tid att passa, jag skulle nämligen äntligen klippa och tona håret. Snacka om investering!!
Det blev jättesnyggt, på något oförklarligt vis blir mina ögon blåare och mina tänder vitare när jag färgar håret mörkt. Så nu är jag redo för en höst i storstan!

Det är intressant det där hur man ser ut kan påverka hur man känner sig. What you wear changes how you feel. (Är inte det en reklamslogan för Libresse förresten...?) Eller är det kanske tvärtom? How you feel changes how you wear.  Kanske går de hand i hand, och kanske spelar det inte så stor roll, för om man mår bra så syns det.
Och jag mår bra i mitt nya hår.

Det som hände sedan, när jag cylkade hem med mitt nyfriserade hår fladdrande i vinden, var att jag fick ett spännande sms.
Från Telia som sa att mina pengar är slut? Nix.
Från någon trevlig kille som plötlsigt ville ses? Nix.
Från H&M som vill meddela att jag får 10% rabatt på den billigaste varan vid köp av 3? Nix.
Det var nämligen från Posten, och jag kunde nu hämta min nya dator.

Men eftersom allt som sagt hände på en gång, så skulle det komma en herrre och köpa min mormors gamla servis just precis när jag kom hem. Det var för övrigt en väldigt trevlig herre, såg ut som en professor av något slag, som man kallar in vid särskilda tillfällen.

Hursomhelst så fick jag min dator tillslut, och lyckades få igång den utan att av misstag säga ja till att uppgradera hårddisk och skrivbordsikoner och min egen look på bilderna jag matat in, till en (o)rimlig liten kostnad.
Då ringde plötsligt min f.d. franska-lärare för att uppdatera mig i de senaste händelserna i utbytet med en fransk skola som jag gjorde som prpjektarbete med henne som handledare. Jag fick MVG på mitt projektarbete (tog chansen att skryta lite) men trots det så får vi inga pengar från EU att åka på förberedande besök till Frankrike.
Trots de tråkiga nyheterna så var det kul att höra av henne och jag lovade att mejla från London.

Ni vet den där trissreklamen när en kille lyckas träffa papperskorgen med alla hopknycklade papper? Plötsligt händer det. Så kände jag när jag alldeles på egen hand, utan att ens kolla i instruktionsboken (är alldeles för stirrig för sånt) så lyckades jag få internet att fungera! (Det du, Dennis!)

Kollade mejlen och vad fanns där om inte ett mejl från min värdfamiljs-mamma?! Är det inte skumt att det som jag väntat på i veckor nu händer på en och samma dag! Inom loppet av bara några timmar.
Hursomhelst så tackade hon för mitt 'wonderful mail' och skrev att de inte svarat då de varit på semester. Vad det gäller mina framtida rumskompisar så kommer jag bo tillsammans med 6 (!) andra tjejer från olika länder som också ska gå på samma EF-skola. Vi ska få bo i en egen del av huset och äta våra måltider på restaurangen som familjen driver. Helt sjukt coolt!! Inte ens utan koffein i kroppen kan jag väl lyckas göra mig osams med alla sex, liksom?! Det enda som oroar mig en smula är det enda badrummet vi ska dela...

För övrigt vill jag bara berätta att jag efter ett år av en daglig dos koffein (två koppar kaffe till frukost. minst.) har påbörjat en egen-designad detox-kur. Det ni! Såhär är den: Jag ska inte dricka kaffe överhuvudtaget i tre dagar. Slut. :)

Igår avslutade jag mitt tre dagar långa projekt: Städa Rensa Röj! Med andra ord såg jag till att för första gången på alldeles för länge städa igenom varenda liten låda och hylla i mitt rum. Till saken hör att mitt rum är ganska stort, jag har en walk-in garderob och alldeles för mycket prylar och kläder. Eller ja, hade. Nej, förresten - har.

För mig innebär hösten nystart. Mer så än nyårsafton. Och alla kom-igång- kampanjer och andra recept på hur man kommer ur denna höst som sitt bättre jag säger mig att jag inte är ensam. Visst är det väl en härlig känsla, sådär precis innan skolan börjar och man har bestämt sig för att denna höst ska jag vara organiserad, strukturerad, balanserad och harmonisk. Visst skrumpnar beslutsamheten och inspirationen i takt med rönnbären, men det var ändå i den andan jag bestämde mig för att genomföra en rejäl höststädning.

Kanhända låter det inte särskilt krävande, eller ens något att vara stolt över, och det kan mycket väl stämma, men saken är den att jag är en sådan person som kan vara fruktansvärt lat när jag kan. Det vill säga, jag sopar gärna dammet under mattan och ignorerar bulan som bildas därunder tills den växt sig så hög att jag känner mig som betjänten i Grevinnan och betjänten till slut, och helt enkelt måste ta itu med det.

 Men inte den här hösten inte! Därför har jag nu som sagt dammtorkat, dammsugit, rensat, återvunnit, skänkt bort (vilket påminner mig - Ellan om du vill så kan du få mina knappt använda akvarellfärger med tillhörande akvarellpapper till jul?) och posat mig igenom en hel garderob, bokhylla och skrivbord. (Kanske glömde jag nämna att jag även har en förmåga att hamstra onödiga saker, vilket innebär att varje ovan nämnda möbel var sprängfylld med grejor)

Det var inte förrän jag stötte på den nedersta skrivbordslådan som jag var tacksam över min hamster-gen. Däri hade jag nämligen slängt ner allt möjligt och omöjligt som jag inte ens visste att jag ägde, som jag samlat på min under min barndom (Officiellt är jag ju inte längre barn utan vuxen. Jag får rösta, handla på internet och köpa tobak, jag får även dricka alkohol men inte köpa den förpackad...).
I denna skattkammare till låda, som numera går under namnet "Nostalgi-lådan" hittade jag gamla brev från min bästa killkompis (såklart jag var kär i honom!) med listor på de snyggaste och snällaste tjejerna i klassen (jag var med på båda, antagligen är det därför jag sparat dem), inbudningskort till Halloween-partyn, ett gammal åkband från Liseberg från klassresan i 6:an, gamla kalendrar och halvskrivna dagböcker.
Dessutom fanns där även ett läppglans med banansmak (!) vars artificiella doft med omedelbar verkan tog mig tillbaka till mellanstadiediscon med nervösa fjärilar i magen, Date-parfym och Axe-deo och Ryska posten. Vad är väl en bal på slottet mot det?! En tryckare till Backsteet Boys tillsammans med ovan nämnda killkompis och lyckan visste inga gränser. Sockerdricks-bål av recept ur den då nyaste tjejtidningen Julia som jag älskade och I'm blue med Eiffel 65. Krumellurpiller, någon?!

Kanske är det så att man måste se till det förflutna för att kunna förstå det pågående. Kanske är det så att jag kände hur tolvåringen inom mig fortfarande fanns kvar, djupt därinne. Kanske är det också så att det inte går att helt och hållet förstå varför man är som man är idag om man inte rensar ur sina skrivbordslådor ibland.
Denna höststädning har nämligen ledd till oanade insikter om mig själv.

Det slog mig plötsligt att jag har blivit något jag aldrig trodde var möjligt när jag växte upp. Något jag ine ens visste att man kunde vara. Nämligen ... ett Pretto.
Hur vet jag det? I Nostalgi-lådan hittade jag nämligen ett flertal tidningsurklipp på mig och mina vänner. Och tydligen så har jag varit med och anordnat Kärleksveckan i högstadiet, medverkat i min begåvade vän Ellinors pjäs Fredspjäsen (efter Bernard Bensons bok Fredsboken - läs den!), vunnit stipendier och skrivit ett bra projektarbete (Att etablera ett svensk-franskt utbyte) samt stöder Unicef och Rädda barnen. Jag liksom såg mig själv utifrån.
Och efter rannsakan av mig själv insåg jag att jag har alla de klassiska Pretto-symptomen, nämligen;

• Jag lägger mig tidigt och går upp tidigt
• Jag äter hälsosamt och motionerar regelbundet
• Jag lyssnar på P3
• Jag undviker tillsatser i mat och färdigmat så gott det går
• Jag är vegetarian
• Jag är politiskt korrekt i de flesta frågor
• Jag går till kyrkan när andan faller på (typ jul och påsk...)
• Jag agerar språkpolis (även när jag fattar vad folk menar)
• Jag använder ord som "dock" i mitt vardagliga tal
• Jag har aldrig rökt
• Jag dricker "lagom" mycket (och helst rödvin - bra för blodet...)
• Jag planerar och skriver "att-göra-listor"
• Har aldrig kommit försent till skolan
• Bakar eget bröd
• osv...

Snacka om lik i garderoben ! Men första steget att komma ur Prettoismen är tydligen att erkänna det för sig själv och andra. Here it goes; "Hej, mitt namn är Sandra. Jag är ett Pretto."

Puh! Tänk vad en höststädning kan leda till! :P