sandraandthecity

Då har det blivit dags igen...
...åter till den friterade potatisens förlovade land !

"Hur känns det att åka tillbaka då?" undrar folk och jag har inget bra svar. ( Har nämligen försökt att inte fundera så mycket överhuvudtaget. Livet blir tydligen enklare då. Om man t.ex. hela tiden går runt och undrar varför den där killen man gillade i somras (hrm) inte hör av sig, så blir man trött på sig själv till slut. Men sen, när man bara slutat tänka på det överhuvudtaget, så för man plötsligt veta. )

Hur känns det att åka tillbaka till ett badrum med mer mögel än en gorgonzola-ost, där lampan i duschen kanske inte är lagad än? Till kockar som inte förstår att om det bor SEX tjejer på våningen över så vill ALLA ha kvällsmat, och då helst inte mald lever med potatismos, thankyouverymuch.
Hur känns det att åka tillbaka till en stad som rymmer så många olika kulturer inom bara 2 zoner på tubekartan, där gammalt och nytt förens i en sällsam blandning? Hur känns det att åka tillbaka till det ställe där jag såg Colin Firth (!) och nattklubben i Camden där jag dansade med Mr B (?!)
Till den gamla kulturen och pubarna (som jag ännu inte besökt), till ölet jag måste lära mig dricka och till alla coola platser jag ännu inte besökt?
Hur känns det att komma tillbaka till rumskompisarna och de nya rumskompisarna som snart flyttar in, och the Blondies??

Tack bra.

Lite äldre, lite klokare, lite lugnare, lite gladare, med lite kortare hår, lite mer taggad, lite tjockare, med lite mer (julklapps-) pengar i plånboken och med en Framtidsplan. :) "You'll never walk alone!"  

Winny, Julie, Catia och jag på Halloween (!)




En solig oktoberdag, på väg tillbaka till skolan efter ett besök på Foyle's.C

Bredvid mig; Lousie från Danmark, Nandi från Holland, Kristina från Norge och Julia från Österrike - vi går alla i Andreas klass.

Catia och Julie efter en "would-be-Salsa-night" som blev Filmkväll istället

Jag och Julia, min "journalist-kollega"




"Catia och jag, vi är goda vänner..." på 70-talspartyt - oh yeah!

Med hjälp av lite reseach på internet, min Lonely Planet -guidebok (på svenska!) samt Julia vid min sida hittade vi den svenska mataffären på Crawford Street i Marylebone!! Tydligen så är det där svenskar bor. Som ett litet "Swedentown"...


.

Det är svårt att beskriva hur både jag, och den andra svenskan i klassen, Johanna, reagerade på en affär där det talades svenska, folk knuffades utan att säga sorry, snarare ett surt ursäkta. Bland blåbärssoppa och knäckebröd, risgrynsgröt och filmjölk, Marabou choklad, julmust, vörtbröd och herrgårdsost fick jag en sällsam känsla av nostalgi och lite hemlängtan, men på ett bra sätt. Som en påminnelse om Lilla Landet Lagom som ligger däruppe i norr och väntar på mig när jag är redo att komma hem.

Köpte en påse Juleskum och myste av julstäming och längtan efter att komma hem igen till jul. (19 december till 9 januari, för de som är intresserade). Kolla in Löfbergs Lila i bakgrunden! Jag hittade t.om. kaffet jag brukar dricka hemma (som jag nu skulle kunna köpa och dricka här om det inte kostade £5,50) för att nu har jag nämligen en kaffebryggare som Mutti tog med sig när de kom hit! Joy!