sandraandthecity

Igår avslutade jag mitt tre dagar långa projekt: Städa Rensa Röj! Med andra ord såg jag till att för första gången på alldeles för länge städa igenom varenda liten låda och hylla i mitt rum. Till saken hör att mitt rum är ganska stort, jag har en walk-in garderob och alldeles för mycket prylar och kläder. Eller ja, hade. Nej, förresten - har.

För mig innebär hösten nystart. Mer så än nyårsafton. Och alla kom-igång- kampanjer och andra recept på hur man kommer ur denna höst som sitt bättre jag säger mig att jag inte är ensam. Visst är det väl en härlig känsla, sådär precis innan skolan börjar och man har bestämt sig för att denna höst ska jag vara organiserad, strukturerad, balanserad och harmonisk. Visst skrumpnar beslutsamheten och inspirationen i takt med rönnbären, men det var ändå i den andan jag bestämde mig för att genomföra en rejäl höststädning.

Kanhända låter det inte särskilt krävande, eller ens något att vara stolt över, och det kan mycket väl stämma, men saken är den att jag är en sådan person som kan vara fruktansvärt lat när jag kan. Det vill säga, jag sopar gärna dammet under mattan och ignorerar bulan som bildas därunder tills den växt sig så hög att jag känner mig som betjänten i Grevinnan och betjänten till slut, och helt enkelt måste ta itu med det.

 Men inte den här hösten inte! Därför har jag nu som sagt dammtorkat, dammsugit, rensat, återvunnit, skänkt bort (vilket påminner mig - Ellan om du vill så kan du få mina knappt använda akvarellfärger med tillhörande akvarellpapper till jul?) och posat mig igenom en hel garderob, bokhylla och skrivbord. (Kanske glömde jag nämna att jag även har en förmåga att hamstra onödiga saker, vilket innebär att varje ovan nämnda möbel var sprängfylld med grejor)

Det var inte förrän jag stötte på den nedersta skrivbordslådan som jag var tacksam över min hamster-gen. Däri hade jag nämligen slängt ner allt möjligt och omöjligt som jag inte ens visste att jag ägde, som jag samlat på min under min barndom (Officiellt är jag ju inte längre barn utan vuxen. Jag får rösta, handla på internet och köpa tobak, jag får även dricka alkohol men inte köpa den förpackad...).
I denna skattkammare till låda, som numera går under namnet "Nostalgi-lådan" hittade jag gamla brev från min bästa killkompis (såklart jag var kär i honom!) med listor på de snyggaste och snällaste tjejerna i klassen (jag var med på båda, antagligen är det därför jag sparat dem), inbudningskort till Halloween-partyn, ett gammal åkband från Liseberg från klassresan i 6:an, gamla kalendrar och halvskrivna dagböcker.
Dessutom fanns där även ett läppglans med banansmak (!) vars artificiella doft med omedelbar verkan tog mig tillbaka till mellanstadiediscon med nervösa fjärilar i magen, Date-parfym och Axe-deo och Ryska posten. Vad är väl en bal på slottet mot det?! En tryckare till Backsteet Boys tillsammans med ovan nämnda killkompis och lyckan visste inga gränser. Sockerdricks-bål av recept ur den då nyaste tjejtidningen Julia som jag älskade och I'm blue med Eiffel 65. Krumellurpiller, någon?!

Kanske är det så att man måste se till det förflutna för att kunna förstå det pågående. Kanske är det så att jag kände hur tolvåringen inom mig fortfarande fanns kvar, djupt därinne. Kanske är det också så att det inte går att helt och hållet förstå varför man är som man är idag om man inte rensar ur sina skrivbordslådor ibland.
Denna höststädning har nämligen ledd till oanade insikter om mig själv.

Det slog mig plötsligt att jag har blivit något jag aldrig trodde var möjligt när jag växte upp. Något jag ine ens visste att man kunde vara. Nämligen ... ett Pretto.
Hur vet jag det? I Nostalgi-lådan hittade jag nämligen ett flertal tidningsurklipp på mig och mina vänner. Och tydligen så har jag varit med och anordnat Kärleksveckan i högstadiet, medverkat i min begåvade vän Ellinors pjäs Fredspjäsen (efter Bernard Bensons bok Fredsboken - läs den!), vunnit stipendier och skrivit ett bra projektarbete (Att etablera ett svensk-franskt utbyte) samt stöder Unicef och Rädda barnen. Jag liksom såg mig själv utifrån.
Och efter rannsakan av mig själv insåg jag att jag har alla de klassiska Pretto-symptomen, nämligen;

• Jag lägger mig tidigt och går upp tidigt
• Jag äter hälsosamt och motionerar regelbundet
• Jag lyssnar på P3
• Jag undviker tillsatser i mat och färdigmat så gott det går
• Jag är vegetarian
• Jag är politiskt korrekt i de flesta frågor
• Jag går till kyrkan när andan faller på (typ jul och påsk...)
• Jag agerar språkpolis (även när jag fattar vad folk menar)
• Jag använder ord som "dock" i mitt vardagliga tal
• Jag har aldrig rökt
• Jag dricker "lagom" mycket (och helst rödvin - bra för blodet...)
• Jag planerar och skriver "att-göra-listor"
• Har aldrig kommit försent till skolan
• Bakar eget bröd
• osv...

Snacka om lik i garderoben ! Men första steget att komma ur Prettoismen är tydligen att erkänna det för sig själv och andra. Here it goes; "Hej, mitt namn är Sandra. Jag är ett Pretto."

Puh! Tänk vad en höststädning kan leda till! :P