sandraandthecity

En vecka har gått...

Det är konstigt hur fort man vänjer sig vid saker. Och vad ännu konstigare är att saker som var tråkiga/jobbiga/allmänt störiga plötsligt inte är irriterande som skavsår på tårna, utan mer som en väldigt slö flugas surr. Kanske beror allt i grund och botten på attityd eller annan skit som alla livscoacher försöker tuta i en, eller också så kanske folk äntligen uppskattar och inser hur jävla bra jag är [...]

I måndags fick jag nytt schema, och upptäckte med glädje att alla Blondies fortfarande går i samma klass, förutom Nandi som bytt till MBE-kurs. Och, icke att förglömma har vi samma lärare. Vi kan kalla honom Snygg-Andreas. För han heter så.
Blondies: Alex, Julia, Louise, Kristina, Johanna, jag, Nandi och Finn

I tisdags ... minns jag bara att jag gjorde pre-test för CAE. (Om man vill göra testet och gå en förberedelsekurs måste man göra ett mini-test innan för att se om man platsar i klassen) Det var rätt svårt. En läsförståelsetext handlade om kycklingar och skärmskäckare. (wtf??)

I onsdags snöade det så hela landet fastnade igen i "snökaos" och alla tågen var sena och fullknökade.

                                 


Snön smälte dock framåt eftermiddagen. Men tydligen snöade det tillräckligt mycket för att Julia inte skulle kunna komma tillbaka till London från Swindon (ungefär vid Bristol).
Nästa Newsletter ska handla om Alla Hjärtans Dag och därför kände sig Snygg-Andreas manad att läsa upp två artiklar han hittat i Independent för mig, Finn och Alex. Den första handlade om kyssar. Den andra beskrev i detalj vad kvinnor gör som får män upphetsade. Som sagt; Andreas, Finn, Alex och jag in the room... haha.
Efter skolan gick jag, Nandi, Catia, Julie och Bruna till en restaurang i Chinatown. Sedan på vägen till tuben blev vi utslängda ur en leksaksaffär för att Catia & co lekte med djurformade visselpipor. Haha.
Sedan skrattade vi åt den stora, plastiga Ripleys-gubben som dansade. Det visade sig vara en liten colombiansk tjej (!)


Torsdag var dagen då vi gjorde ett politiskt test (amerikanst) på internet och Alex och jag hamnade i vänster-spalten nära Gandhi. haha. Jag skänkte pengar till offren i Haiti den dagen. Slog det mig nu.
Anyhow, ahyway så gick vi till Covent Garden på rasten och lyssnade lite på opera från nedre Piazzan, tillbaka till skolan där vi genomled ännu en tråkig föreläsning. Denna gång fick vi se en 10 minuter lång instruktionsfilm om hur man gör te på rätt sätt, från 1941. (Tyvärr var inte föresläsningen slut efter de 10 minuterna dock...) Ett sådant baltande och blättande!!
Från halv fyra till halv sju kollade vi på "Crash" , en amerikansk film om rasism från 2006. Om ni inte sett den så GÖR DET !!!

Fredag  var Julias 19-årsdag så efter skolan åkte jag och köpte en present till henne, (glittrande armband "for the young, sparkling you" eftersom hon hade en kvarts-ålderskris)
På kvällen hade hon party i studentboendet (Residence) och vi åt, drack, pratade , umgicks, hade trevligt, åt rosa tårta med prinsessor på (Prinsess-tårta hehe) och dansade. Vid två-tiden åkte Nandi och jag hem till hennes lägenhet (yes, hon hyr egen tillsammans med en roomie från värdfamiljen hon bodde i fram till jul och yes det är tur för mig att vi är riktigt tajta) Äntligen fick jag sova i en riktigt skönt säng!! Klockan 4, men ändå...

Eftersom natten till söndagen var hemskt kall så trängde jag och Catia ihop oss i bäddsoffan inne i Winny och Carolinas rum, där värmeelementet stod, vi bäddade med fleecelakan och flitar Catia haft med sig från Portugal.
Vid 9-tiden vaknade jag och rumlade in i mitt rum med täcke och allt (det var möjligt att vara där inne för att elementet var på på morgonen (men inte på natten !?) ) och slumrade en stund.
När jag sedan hörde min Wicked Hostmother komma in på sitt kontor rusade jag ner, fortfarande i pyjamas (gäller att passa på när hon väl är på kontoret) och sa att det hade varit hemskt kallt i natt.
Försökte förklara att det varit så kallt att det inte ens gick att vara i rummet och att vi klämt ihop oss i rummet med värmaren, men hon sa bara att det är ju kallt ute nu. Dessutom tillade hon bitchigt att ingen minsann sagt nåt om det tidigare, underförstått att jag bara gnällde.
Men kunde vi kanske få en värmare var åtminstone? Inte det, nej. Men fönstret blåser in så rysligt, det är det som gör det så kallt. Ja, det är ett gammalt hus, och vissa har inte ens el, javisst det stämmer.
Du kommer upp, okej.

Hon, hennes hund och son klampade in i rummet, hunden sniffade på allt och ungen glodde. Nejmen det var väl inte så farligt, tyckte hon, nej det är väl klart eftersom elementet var på. (Värmen är på till kl.23 - det räcker väl ?!) Hon sa att jag skulle få en flit till.

En sketen filt räcker inte åt en svensk viking och i sann överlevnadsanda som skulle gjort han från Hajk tårögd av lycka började jag isolera, täta och ... tejpa.

Det som syns här under är fönstret med en handduk i springan där fönstret delar sig så man kan skjuta upp det, tidningar, kartongbitar och papp-påsar, samt en filt. Det är den som är brun. Jag kan se hur den rör sig när vinden blåser in, men det gjorde enorm skillnad.



Jag åkte även ut (ja, Oxford Street hihi) och inhandlade följande överlevnads-kit:
* En varmvattenflaska från Boots
* En varmvattenflaska i hållare från Primark
* Fleecefilt Primark
* Kaffe (brygg) från M&S



Här skulle jag minsann inte behöva frysa nåt mer !
Fyllde flaskan, låg och läste och skulle sova, när fläkten från köket slutade surra och elementet fick helt eget liv (= det går inte att justera med knappen) och var på full fräs hela natten. (Vi hade, på mitt initiativ "Studenter förenen eder!" fått Jo att fatta att det var för kallt och hon sa att hon skulle ha på elementen hela natten tills det blir varmare ute). Mysigt, varmt och skönt skulle man kunna tro.
Men icke ! 800 grader rätt i huvudkudden och jag låg och svettades som en broiler hela natten.

Så kan det gå.

Det är ju fantastiskt när saker och ting fungerar utan strul. Var förbredd på mycket förseningar och att inte kunna åka tåg direkt till Brentford från Gatwick, men allt gick bra och planet var t.om. tio minuter tidigt och Ryanair fick spela sin fanfar. (Tror fortfarande på teorin att Ryanair fuskar med tiderna och säger att det förväntas ta längre än det faktiskt gör bara för att få spela sin fanfar)

Fick t.o.m. en tågbiljett direkt från Gatwick till Brentford, och behövde knappt vänta länge alls.
Kom fram till huset, möttes av "värdpappan" som inte ens hälsade (han hade väl inte märkt att jag varit borta), och Winny och Carolina. När Catia hade landat åkte vi till tube-stationen för att hämta henne.
En kvart senare ringde hon och sa att hon redan var hemma. Och träffat sin nya rumskamrat...
... en 22-årig tjej från Sydafrika, som kom bara lite innan mig, som rest till London via Hong Kong och Bryssel och fått sitt bagage förlorat. Från 36 gradig värme till typ -5.

Natten skulle visa sig den KALLASTE jag nånsin varit med om. Eftersom jag sover vid fönstret, och fönstret är ca 750 år gammalt och släpper in så mycket kalluft att jag kunde kända vinddraget och var genomfrusen under två tjocka täcken och tre filtar. Elementet var avstängt, eftersom de stängs av efter kl. 23...

Det slutade med att jag och Catia sov i bäddsoffan inne hos Winny och Carolina, där den enda värmaren var, under tre täcken etc.

Uschaaaaaan !!!

Man börjar undra vart världen är på väg när...

 - man kollar ut genom fönstret, ser att termometern visar -10 C och tänker "Jamen det var ju inte så farligt kallt !"


- man inser att ens kära, varma Vagabond-stövlar gick sönder förra året, men är för lat/snål för att köpa nya och klämmer ner fötterna i tre tjocka strumpor och knölar ner dem i sin mammas (en storlek för små) Ecco-kängor


- man försöker åka buss men får reda på att a) busskort heter inte längre busskort utan resekassa, och trots att man av misstag laddat in 180kr i ovan nämnda resekassa får man ändå inte beltala utan snällt nöja sig med att bli gjord till åtlöje av för att man inte hållt sig up to date med Östgötatrafikens storsatsning (hrm)

- folk, trots -18 C klär sig i mjukisbyxor och gympaskor, men inte nöjer sig med blåfrusna tår utan känner ett starkt behov av att stirra på folk som klätt sig i långkalsonger, jeans, tre tröjor, skidvantar och skidjacka och mössa samt sin mors Ecco-kängor

- man har ont i rumpan, men inte p.g.a. träningsvärk utan för att man suttit på sin röv så länge att den domnat i protest

- 10 cm snö i England kallas för "The Big Freeze" och gör allt resande omöjligt

- man sitter och tönt-bloggar fastän man borde städa sitt rum innan man åker tillbaka till London  (passa på att njuta av en riktigt ren omgivning medan man har chansen...)

Winny, Julie, Catia och jag på Halloween (!)




En solig oktoberdag, på väg tillbaka till skolan efter ett besök på Foyle's.C

Bredvid mig; Lousie från Danmark, Nandi från Holland, Kristina från Norge och Julia från Österrike - vi går alla i Andreas klass.

Catia och Julie efter en "would-be-Salsa-night" som blev Filmkväll istället

Jag och Julia, min "journalist-kollega"




"Catia och jag, vi är goda vänner..." på 70-talspartyt - oh yeah!

Med hjälp av lite reseach på internet, min Lonely Planet -guidebok (på svenska!) samt Julia vid min sida hittade vi den svenska mataffären på Crawford Street i Marylebone!! Tydligen så är det där svenskar bor. Som ett litet "Swedentown"...


.

Det är svårt att beskriva hur både jag, och den andra svenskan i klassen, Johanna, reagerade på en affär där det talades svenska, folk knuffades utan att säga sorry, snarare ett surt ursäkta. Bland blåbärssoppa och knäckebröd, risgrynsgröt och filmjölk, Marabou choklad, julmust, vörtbröd och herrgårdsost fick jag en sällsam känsla av nostalgi och lite hemlängtan, men på ett bra sätt. Som en påminnelse om Lilla Landet Lagom som ligger däruppe i norr och väntar på mig när jag är redo att komma hem.

Köpte en påse Juleskum och myste av julstäming och längtan efter att komma hem igen till jul. (19 december till 9 januari, för de som är intresserade). Kolla in Löfbergs Lila i bakgrunden! Jag hittade t.om. kaffet jag brukar dricka hemma (som jag nu skulle kunna köpa och dricka här om det inte kostade £5,50) för att nu har jag nämligen en kaffebryggare som Mutti tog med sig när de kom hit! Joy!

Jag har insett att jag inte bara är hopplöst dålig på att  blogga regelbundet - men även på att ta kort (inte så att korten blir hopplöst dåliga... eller kanske lite så förresten..., men att jag aldrig tar några kort!) !! Hur dumt är inte det?!

Hm, här kommer några bilder jag snott på olika håll (de snygga svartvita är helt och hållet Louise skapelser) som får berätta de senaste veckornas historia...



När jag går över bron (a) måste jag alltid stanna till ett ögonblick och förundras

Vart jag än ska upphör jag aldrig att förvånas över människor...

Ibland gillar jag att sitta i en tunnelbanevagn och fundera över vilka alla människor är, vart de ska, var de kommer ifrån och vad de tycker om

Det är svårt att känns sig mer instängd och fången än i en överfull tunnelbanevagn där det knappt går att andas, men alltid på väg

Familjen kom på besök i november, det kändes konstigt att för första gången stanna kvar när de åkte hem.
Men ändå var det som om staden blivit mera min och kanske börjar jag slå rot på något vis

Nandi - my partner in crime

Låt oss säga att jag jobbar på det...

Det var ett tag sedan, men här kommer en bild på 70-talsfesten på The Weir (som Winny, jag och Catia var "nerbjudna" till) !

"Värdföräldrarna" ¨på var sin sida, jag, Winny och Catia

Denna vecka i skolan har vi haft gruppabeten, där vi har skrivit handlingen till en film, från scratch. Först skapade vi två karaktärer genom att var och en svara på frågor om karaktärerna (ålder? namn? bor? jobb? hemligt jobb? hobby? konstig hobby? starkt barndomsminne? etc.), sedan hitta de viktigaste hemligheterna och sedan koppla ihop karaktärerna och skapa några nya, små karaktärer. Svårt, men skitkul!!

Igår så presenterade alla grupper sina filmförslag som om de andra i klassen och Andreas (läraren) var potentiella investerare.

"Gradpa says..." - Blood is thicker than ink.

What Grandpa says, Luca does - until writers block takes over and he turns to the drug induced musings of his friend Susie. But the drug trigger more than just his imagination...

Luca......................................Emile Hirsh
Grandpa................................Anthony Hopkins
Girlfriend Cheryl.....................Rachel McAdams
Childhood friend Susie..............Amy Smart


Luca är en 18-årig student i Venedig. Han bor i ett stort hus med sin Grandpa (farfar), som är hans stora hjälte han lyder blint. Grandpa var en hyllad pilot under andra världskriget, men hans rykte förstördes efter att han anklagades för det ännu ouppklarade mordet på hela Lucas familj. Luca uppfostrades av Grandpa, från det att han var fem år och skriver nu en biografi om Grandpa för att rentvå dennes namn.
Cheryl är Lucas flickvän som studerar litteratur och jobbar i en bokaffär, hon läser hans utkast till boken, men Grandpa verkar lite för bra för att vara sann och hon börjar ifrågasätta hans hjältestatus.
Luca blir upprörd och går till sin prostituerade barndomsvän Susie som leder honom in i en destruktiv livsstil med drogmissbruk. Nästa gång Luca går för att träffa Cheryl är hon död. Han tror sig se mördaren och blir mer och mer paranoid. Drogerna sätter igång en serie flashbacks från hans förflutna.
Han går till polisen med sina misstankar, bara för att få reda på att mördaren troligen var någon Cheryl kände, eftersom dörren var låst. Han misstänker att det kan vara mördaren som dödade hans familj som är tillbaka. Han pratar med Grandpa som uppmuntrar honom till att slutföra boken, men det visar sig att Luca inte vet hela historien.
När han går för att söka tröst hos Susie förstår hon att något inte står rätt till, och konfronterar Luca och frågar varför han pratar med sin Grandpa. 
Grandpa tar över och dödar Susie, samtidigt som Luca får en flashback och inser att det var han som mördade Cheryl. Han minns plötsligt när han var fem år gammal, dagen när familjen mördades och han lekte hemma hos Susie. Han minns hur han såg Grandpa begå mordet.
Luca ser sin Grandpa i spegeln och riktar en pistol mot honom. Sekunden innan skottet avlossas får Luca en sista flashback där han inser att Grandpa dog på sjukhuset för ett år sedan...